Sova, äta och jobba medan höstmörkret tätnar, vilket intressant liv jag har. Visst är det till viss del självvalt och jag är för det mesta nöjd med mitt liv. Men rädslan att ramla ner i gropen igen lurar värre än vanligt i bakhuvudet. Nu finns ingen nära mig som ser om jag är på väg och det skrämmer mig. Tänk om jag inte hinner bromsa?!? Jag kan alltid berätta för yngsta barnet hur jag mår men hur medveten är jag? Jag måste tvinga mig att göra saker så jag kommer hemifrån, för att inte falla. Så till veckan åker jag till stora staden och träffar syster yster och mor. Om ett par veckor ska ena barnet och jag på föreläsning.
Nu ska jag inte oroa mig mer utan leta recept på torskrygg.
Lämna en kommentar