Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2018

Liemannen

Alldeles för ung, bara 60 år, fick han dödsdomen, lungcancer, efter att i ca ett halvår mått allt annat än bra, sjuk i förkylningar, luftrörskatarrer, och lunginflammation. Liemannen var snabb och två dagar efter beskedet var han död.  En vecka senare var begravningen.

Jag har inte många gånger tänkt på honom genom åren. Vi har gemensamma bekanta så jag har kunnat följa hans liv, om jag velat. Det är säkert 20 år sedan vi träffades. Varför är jag så tagen av att han är död?

Annonser

Read Full Post »

Netflix

Tack gode gud för Netflix nu när magen som grädde på moset skurit och jag delar min tid mellan TV och toa! Idag följer jag serien Strange Empire, en riktigt bra serie med starka kvinnor.

Read Full Post »

Inre motstånd

Det jag tidigare tyckt varit lätt som en plätt, kul, intressant är idag så jobbigt. Någonstans inom mig fanns viljan att träffa kompisen men motståndet tog över så jag hörde inte av mig. Att ta med soppåsen ut var nästan omöjligt. Bussresan till stora staden och att komma på rätt stadsbuss var ångestfyllt.  Sjukhusbesöket gick bra men ångest när jag efteråt tog en fika, så mycket folk! Jackan och toparna jag provade passade och jag kände en liten ilning av glädje. Problem uppstod när jag inte kunde tyda prislappen, nedsatt 70% men ingenstans stod ursprungliga priset. Fråga i kassan eller hänga tillbaka? Jag var nära hänga tillbaka men övervann motståndet. På bussen till barnet insåg jag att blir det biljettkontroll åker jag dit, jag glömde ”nudda”. Nu kan vi snacka ångest! Tack och lov ingen koll. Hungrig, törstig, trött och grinig anlände jag till unge som var likadan. Vi lät tystnaden tala tills vi fått käk. På frågan hur jag mår ville jag säga bra men valde det jobbiga och berättade. Hen såg ju att jag inte var mig lik och hade inte accepterat ”bra”.  En natt med orolig sömn. En vän hade hört att jag var i stan och undrade om fika. Helst hade jag sagt att jag inte hann men visst hade jag tid. Vi träffades på café och hen fick prata. Det gick en stund, sen kom frågan hur jag EGENTLIGEN mår. Än en gång kämpade jag med att säga det. Hen har själv mått mer än själsligt dåligt och lyssnade utan att säga något. Efteråt kändes det skönt och fruktansvärt hemskt. Att erkänna sig svag… Känslan i bokaffären när jag inte förstod vad expediten menade ens tredje gången hon sa det. Först med kvittot i min hand förstod jag! När vaktmästaren ringde och bad mig träffa honom i morgon om strulande dörr ville jag skrika nej, det finns andra hyresgäster! …. Men nu blir det jag.  

Det jag nu skrivit om är ju bara vardagliga saker men för mig är det som ett maratonlopp. Jag kämpar som en tok för att hålla ordning på min vardag och lyckad si så där.

Read Full Post »

Ett jämntjockt grått lager av ett ingenting.

Read Full Post »

Utmattningsdepression

Är det hit jag kommit igen, utmattningsdepression? Närminnet börjat svikta, svårt minnas namn, svårt känna igen nya bekantskaper, orkar inte hålla tråden i samtal med flera, klarar inte av det jag upplever som krav från andra, tryck i bröstet, litar inte på mig själv utan måste kolla hela tiden att jag inte glömt något, svårt koncentrera mig, sover oroligt och ständigt trött.

Read Full Post »

För mig är mina vänner just vänner, inga jag har sex med. Men vad ska jag kalla den jag har sex utan känslor med?

Read Full Post »

Hoppsan!

Även om min del av världen är liten är det mycket sällsynt att jag ser den unge mannen som en kort tid var min kk. Idag sprang jag nästan in i famnen på hans sambo och när jag vände mig om stod han där, generad. Utan att låtsas om varandra gick vi åt var sitt håll. Nog känns det konstigt att han sen vi bröt blivit både sambo och pappa.  Och lite komiskt är det att vi båda är så måna om att inte visa att vi känner varandra. Rent pinsamt när jag träffar hans mor och hon pratar om sina barn, tack och lov inte så ofta vi ses. Om han nämnt mig för sambon vet jag inte men jag tycker hon ser så konstigt på mig.

Read Full Post »

Older Posts »