Efter att ha snubblat och ramlat ner i alldeles för många gropar trodde jag att jag lärt mig nagivera rätt på livets stig men än hade jag en lärdom att dra, tro inte att du är fullärd! Igår vaknade jag med en känsla av obehag, en känsla som jag sedan hade med mig hela dagen. Den var inte värre än att jag stod ut med den, som ett litet kliande myggbett var det, så länge jag inte kliade på det var det ok. Så kom kvällen och det som förut var ett litet oförgligt myggbett blev ….oändligt stort och svårt. Mörka tankar av alla de slag slog till och jag föll djupt ner i gropen som öppnat sig för mig. Det fanns inget hopp, det fanns ingen framtid och jag grät som jag inte gråtit på evigheter nu. Vem vänder en sig till mitt i natten när ångesten slagit klorna i en? Då fanns ingen att vända sig till, ingen att gråta ut hos. Jag var ensam, ensam som aldrig förr. Jag ville inte längre leva men orkade heller inte dö – det var bara tomrum i mig. Jag saknade ork, ork att tänka, ork att sluta tänka. Under täcket låg jag och ville inte längre vara med. Det gick inte längre låtsas att jag mår bra, att allt är ok, livet leker. Ensam under täcket grät jag för mitt liv, min ensamhet och för allt jag inte längre orkar göra. Jag grät för alla jag genom livet mist och saknar. Alla dem jag borde varit mer rädd om när de fanns hos mig önskade jag tillbaka. Jag lovade Gud att vara en bättre människa, jag sålde min själ till Djävulen. Efter timmar så långa att de inte kunde mätas somnade jag utmattad, urlakad. När morgonen kom var jag lika trött som när jag somnade. Nu har jag försökt ta mig upp ur gropen. Jag vägrar låta den vinna över mig. Sakta, sakta har jag meter för meter krupit upp och nu är jag på kanten. Jag vet inte om jag orkar stanna kvar här uppe eller om jag åter faller tillbaka. Jag vilar uttröttad på stigen och låter livet gå en stund.
En grop på livets stig
6 augusti, 2013 av tjejensom
Annonser
Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer
2 svar
Kommentera Avbryt svar
-
Arkiv
- april 2018 (5)
- mars 2018 (5)
- februari 2018 (8)
- januari 2018 (6)
- december 2017 (5)
- november 2017 (11)
- oktober 2017 (17)
- september 2017 (6)
- augusti 2017 (9)
- juli 2017 (7)
- juni 2017 (5)
- maj 2017 (6)
- april 2017 (13)
- mars 2017 (12)
- februari 2017 (4)
- januari 2017 (3)
- december 2016 (2)
- november 2016 (5)
- oktober 2016 (6)
- september 2016 (13)
- augusti 2016 (20)
- juli 2016 (20)
- juni 2016 (15)
- maj 2016 (5)
- april 2016 (8)
- mars 2016 (8)
- februari 2016 (11)
- januari 2016 (9)
- december 2015 (11)
- november 2015 (15)
- oktober 2015 (6)
- september 2015 (5)
- augusti 2015 (25)
- juli 2015 (22)
- juni 2015 (18)
- maj 2015 (18)
- april 2015 (13)
- mars 2015 (19)
- februari 2015 (17)
- januari 2015 (17)
- december 2014 (15)
- november 2014 (9)
- oktober 2014 (11)
- september 2014 (12)
- augusti 2014 (15)
- juli 2014 (14)
- juni 2014 (6)
- maj 2014 (6)
- april 2014 (15)
- mars 2014 (18)
- februari 2014 (8)
- januari 2014 (13)
- december 2013 (11)
- november 2013 (5)
- oktober 2013 (9)
- september 2013 (11)
- augusti 2013 (11)
- juli 2013 (10)
- juni 2013 (13)
- maj 2013 (12)
- april 2013 (8)
- mars 2013 (10)
- februari 2013 (7)
- januari 2013 (15)
- december 2012 (16)
- november 2012 (14)
- oktober 2012 (18)
- september 2012 (12)
- augusti 2012 (11)
- juli 2012 (22)
- juni 2012 (14)
- maj 2012 (5)
- april 2012 (11)
- mars 2012 (8)
- februari 2012 (12)
- januari 2012 (12)
- december 2011 (10)
- november 2011 (23)
- oktober 2011 (20)
- september 2011 (12)
- augusti 2011 (13)
- juli 2011 (25)
- juni 2011 (21)
- maj 2011 (26)
- april 2011 (29)
- mars 2011 (25)
- februari 2011 (30)
- januari 2011 (32)
- december 2010 (33)
- november 2010 (30)
- oktober 2010 (25)
- september 2010 (46)
- augusti 2010 (70)
- juli 2010 (102)
- juni 2010 (114)
- maj 2010 (109)
- april 2010 (107)
- mars 2010 (111)
- februari 2010 (103)
- januari 2010 (126)
- december 2009 (86)
- november 2009 (106)
- oktober 2009 (111)
- september 2009 (65)
- augusti 2009 (71)
- juli 2009 (47)
- juni 2009 (37)
- maj 2009 (72)
- april 2009 (67)
- mars 2009 (82)
- februari 2009 (85)
- januari 2009 (71)
- december 2008 (59)
- november 2008 (74)
- oktober 2008 (76)
- september 2008 (62)
- augusti 2008 (85)
- juli 2008 (87)
- juni 2008 (97)
- maj 2008 (82)
- april 2008 (74)
- mars 2008 (84)
- februari 2008 (72)
- januari 2008 (80)
- december 2007 (61)
- november 2007 (72)
- oktober 2007 (79)
- september 2007 (74)
- augusti 2007 (83)
- juli 2007 (59)
- juni 2007 (56)
- maj 2007 (78)
- april 2007 (73)
- mars 2007 (97)
- februari 2007 (65)
- januari 2007 (58)
- december 2006 (53)
- november 2006 (47)
- oktober 2006 (26)
- september 2006 (27)
- augusti 2006 (40)
- juli 2006 (35)
- juni 2006 (30)
- maj 2006 (31)
- april 2006 (32)
- mars 2006 (31)
- februari 2006 (29)
- januari 2006 (33)
- december 2005 (30)
- november 2005 (20)
-
Kategorier
- Film (2)
- Musik (13)
- Okategoriserade (5 204)
- Tankar (32)
-
Sidor
Annonser
Till dig i gropen jag ger ett livsrep.
Livsrepet är den lilla strålen när solen lyser.
Den blöta rengdroppen på fönsterrutan..
Vinden som blåser i ditt hår
Skuggorna av allt som lever växter djur och människor.
Livsrepet är starkaste repet som ges till den som famlar i mörker.
Till den som letar kanten av livet.
Livsrepet kan ingen klippa.
Bara det vi kallar ödet kan avgöra hur länge ett livsrep håller.
Kram Jan
Ååh vad jag känner med dig! Har också varit där och jag brukade tänka att jag satt på ringen till en djup brunn med ena benet över kanten och det andra kvar i brunnen. Sååå lätt att rilla ner igen och det krävdes balans för att hålla sig kvar på ringkanten…Vet du vad, du kan höra av dig till mig precis när som helst, om så mitt i natten. Jag finns alltid! Det är med förundran jag det sista året upptäckt att jag inte har ramlat ner nånstans på länge. Jag har på något sätt som jag knappt vet hur det gick till funnit trygghet i mig själv. Årens erfarenhet och ålder har förstås hjälpt till och så småningom tror jag att de som söker hittar dit. Mitt första hinder var : Ville jag leva eller kunde det kvitta? Jag bestämde mig för att jag vill leva! Alltså behöver jag inte fastna i nåt tvivel därom. Nästa steg blir: Så här jävligt är det, med ensamheten, handikappet, därav följande pengabrist, alla människor man mist som man bättre borde tagit vara på, önskan och längtan efter ett bättre liv. Då blir det där jag börjar. Nu gör vi det bästa av de förutsättningar som ÄR! Och…Då blir det nuet som gäller…skapandet, om så bara att så lite frö för att se nåt växa fram under mina händer, har blivit väldigt viktigt. Så fort mina tankar ilar iväg så tänker jag: Men just nu är jag faktiskt lycklig, jag har gjort vad jag kunnat och jag njuter av det lilla som ju egentligen inte är så litet… 🙂 Jag tror att man behöve något handfast att rikta in sig på, något som är ens eget oavsett om det finns andra människor i ens närhetd som delar intresset. Det är skönt att tänka att detta är mitt, vad som händer så har jag detta, ( vad det nu kan vara, målande, skapande, skrivande, vad som helst som ger utlopp åt ngn form av kreativitet) och fastän det naturligtvis vore roligt att dela med ngn annan så är det nog att göra det med mig själv! Det är en frihet som jag inte har haft nån gång tidigare i mitt liv. Jag har alltid velat dela allt med ngn, vän eller älskad, tills jag upptäckte att JAG inte är den sämsta att dela detta med… 🙂
Många varma kramar till dig! >3