En grop på livets stig

Efter att ha snubblat och ramlat ner i alldeles för många gropar trodde jag att jag lärt mig nagivera rätt på livets stig men än hade jag en lärdom att dra, tro inte att du är fullärd! Igår vaknade jag med en känsla av obehag, en känsla som jag sedan hade med mig hela dagen. Den var inte värre än att jag stod ut med den, som ett litet kliande myggbett var det, så länge jag inte kliade på det var det ok. Så kom kvällen och det som förut var ett litet oförgligt myggbett blev ….oändligt stort och svårt. Mörka tankar av alla de slag slog till och jag föll djupt ner i gropen som öppnat sig för mig. Det fanns inget hopp, det fanns ingen framtid och jag grät som jag inte gråtit på evigheter nu. Vem vänder en sig till mitt i natten när ångesten slagit klorna i en? Då fanns ingen att vända sig till, ingen att gråta ut hos. Jag var ensam, ensam som aldrig förr. Jag ville inte längre leva men orkade heller inte dö – det var bara tomrum i mig. Jag saknade ork, ork att tänka, ork att sluta tänka. Under täcket låg jag och ville inte längre vara med. Det gick inte längre låtsas att jag mår bra, att allt är ok, livet leker. Ensam under täcket grät jag för mitt liv, min ensamhet och för allt jag inte längre orkar göra. Jag grät för alla jag genom livet mist och saknar. Alla dem jag borde varit mer rädd om när de fanns hos mig önskade jag tillbaka. Jag lovade Gud att vara en bättre människa, jag sålde min själ  till Djävulen. Efter timmar så långa att de inte kunde mätas somnade jag utmattad, urlakad. När morgonen kom var jag lika trött som när jag somnade. Nu har jag försökt ta mig upp ur gropen. Jag vägrar låta den vinna över mig. Sakta, sakta har jag meter för meter krupit upp och nu är jag på kanten. Jag vet inte om jag orkar stanna kvar här uppe eller om jag åter faller tillbaka. Jag vilar uttröttad på stigen och låter livet gå en stund.

Annonser