Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Sent ska syndaren vakna

Men nu till slut är det belysning på min cykel.

Det drar ihop sig till jul och min själ börjar våndas allt mer. Jag orkar inte vara lycklig, glad och förväntansfull inför jul, jag har fullt upp med att leva. Sen jag skilde mig har jag tagit bort alla kraven inför advent och jul. Det blir helg även om jag inte drar iväg och hämtar hem massa pynt och ställer fram. Helgen kommer även om jag inte gör i ordning massa julmat. Det blir jul även om jag inte är varken glad, lycklig eller förväntansfull. Efter att jag kom till den insikten mår jag så mycket bättre. Jag skäms inte för att jag inte har nån adventsljusstake framme. Jag mår bättre av att inte ha det än kravet att hämta den och göra i ordning och därmed försvinner den skam jag de första åren kände.

Jag tänker på när demonerna jagade mig. Hur jag alltid var pigg och glad trots att mitt inre var kompakt mörker utan lust och ork att leva. Jag var en jäkel på att förställa mig för ingen förstod hur jag mådde, inte ens den jag levde med märkte något. Det var på den tiden min texter här på bloggen var fyllda av humor (som jag minns idag vill säga, kanske aldrig har varit nån humor här?)  Men det var också då jag skrev mina tankar, det som en del kallar dikter. Hur jag än försöker kan jag idag inte få till tankar att sätta på pränt, jag mår jag inte nog dåligt och det är ju bra i och för sig.

Vad händer med oss när vi dör? Stannar själen kvar för att sen återfödas i en ny kropp? Jag har sett på TV ett program om barn som säger sig ha levt tidigare. Det var intressant och väckte många tankar och frågor hos mig. De som säger sig kunna tala med de döda, vad är det de talar med?  Jag har inga svar, bara frågor och tankar. Tror jag på andar? Nja… nej, jo kanske… eller inte….

Jag ska strax ringa exet och prata julklappar vilket alltid ger en släng av ont i magen. Vi tycker så olika och det känns som om det alltid är jag som viker mig, speciellt nu när han med eftertryck säger att det tycker minsann hans fru också… Vem kan säga emot det?!

Fröken Dyster säger härmed ha en fortsatt trevlig helg, advent och God Jul!

 

Som en jojo

Hur jag mår är som en jojo, upp/ner/snurra runt/ fastna nere/ upp igen. Ibland är det jag som styr och nån gång ibland är det någon annan som gör det. Men det är jag som bestämmer om jag ska fastna eller inte, jag kan inte skylla på andra för att jag mår dåligt eller vara tacksam för att jag mår bra tack vare någon annan. Det händer sig att jag blir lite åksjuk av allt snurrande🙂

I min lilla del av världen har jag ägnat mig åt att göra absolut minsta möjliga. Jag har inte haft motivation/lust/ork/kraft att göra något mer än att göra det som krävs för att leva, överleva.Jag har fått punka på livet.

Kämpar vidare

Än har jag inte bett om rehabmöte för envis som synden är det klart att jag orkar trots att jag mådde som jag gjorde förra veckan. Jag hade en lugn och skön helg om än väldigt frusen. Så i måndags gick det inte längre, kroppen sa ifrån med feber, värk i lederna och lite andra skumma symtom. Jag har sovit mig igenom senaste dagarna, ofattbart trött. Just nu bryr jag mig inte om jobbet utan bara att må så bra jag orkar här och nu.

Tappa taget

I kväll kom insikten hur hårt jag hållit i mig för att inte tappa taget, tappa taget om glädjen, orken och till och med själva livet. För en kort stund släppte jag greppet och strax kom alla tårar jag inte gråtit på månader, det kompakta mörkret drog sig närmare och skräcken för att inte orka längre blev mig nästan övermäktig. Jag måste inse att jag inte är någon övermänniska, att det är helt ok att be om hjälp när så krävs och att hjälpen behövs tidigare än jag vill erkänna ens för mig själv. Jag gråter så det skvalar medan jag skriver och det känns så skönt att göra det. Jag har sparat på dem så länge förstår jag nu. Skräcken motar jag tillbaka, det är klart jag orkar…. ett tag till… Eller så går jag till chefen och ber om ett rehabmöte. Så som jag mått senaste arbetsdagarna är inte ok, konstiga misstag har jag gjort och kontrollfreaken har firat sin största triumf hittills.  Stress är en sak, men stress utan orsak är inte ok. Och jag tror det är den ”osynliga” stressen som är orsak till att jag inte orkar hålla tråden i ett samtal, glömmer namn, måste kolla hela tiden att jag gjort det jag ska och vad jag ska göra här näst och att jag när arbetsdagen är slut inte kan redogöra för vad jag egentligen gjort. Jag vill inte en gång till hamna i den djupa gropen!! Så jag håller mig hårt kvar, vägrar släppa taget…

Kultur

Även Djupa skogen kan erbjuda kultur ibland och om någon vecka är det dags för att mig att besöka ett sånt arrangemang. Den här gången ett billigt nöje, biljetten kostar under hundralappen.

Jag funderar på om jag ska betala betydligt mycket mer än en hundring för att gå på föreställning med Jonas Gardell. Jag vet bara inte riktigt vem jag ska få med mig. De som jättegärna skulle följa med har inga ekonomiska möjligheter att göra det och några av de som har råd har reda bokat biljetter och sällskap. Jag brukar inte ha något emot mitt eget sällskap men just den här gången vill jag ha någon annans. Så jag forskar vidare efter den som vill följa med.